http://SangHee.blogg.se/

Har fått en liten förfrågan om hur det är att vara adopterad. Det finns säkert fler än du som undrarhur det är så jag tänkte berätta min version av det.

Att vara adopterad är ingentning som jag skämms över på något vis. Jag menar man kan se på mig att jag inte har ett svenskt ursprung så det går ju inte att dölja. Jag har inga problem med att prata om det utan tycker att de känns helt normalt. Det är kul att det finns personer som är lite nyfikna, det visar bara ett intresse. Jag kan väl inte påstå att jag är "stolt" över mitt ursprung för jag tänker aldrig på det. Jag kollar mig aldrig i spegelt och tänker "shit, jag är adopterad!" Jag har alltid vetat om det för mamma och pappa har allti varit noga med att berätta för mig att jag är det. Har nog inga riktiga minnen ifrån det med jag vet att de har berättat det som en saga för mig. "Mamma och Pappa ville så gärna ha en liten fin flicka så åkte iväg för att hämta dig för det var ju DU som har just DET barnet." eller något sådant.

Det är så synd att det finna barn/ungdomar som tycker att det känns pinsamt att prata om eller att de inte kan finna sina "rötter" Det är ingentinga som jag känner ett behov av för det är här i Sverige hos min familj som jag hör hemma. Detta är mitt hem och det kommer aldrig att bli Soul där jag är född. En vacker dag kommer jag nog att resa dit med min familj mest bara för att kolla kur det ser ut där och hur jag hade kunnat leva om jag inte blev adoptera. Jag är glad över att vara adoptera för då vet och känner man att man är riktigt efterlängtad. Inte skulle man adoptera ett barn om man inte ville ha ett barn? Låter som en dum idé.

Sen finns det ensamma, fega människor sióm måste ha bekräftelse genom att mobba andra med att annat ursprung. Jag har själv fått höra ord som "neger" ropas efter mig på skolgården, affären och på andra ställen. Visst, det känns som fan. Man blir ledsen och undrar om det verkligen är sant. Men på något vis så lyckas man ta sig ur det med, med hjälp av vänner och familj. Det gör en bara mer medveten om hur världen verkligen ser ut. Rigtigt jävla grym. Nu har jag inte blivit kallad för något taskigt på flera år och det finns inga som fäljer en med blicken på gatan, vad jag vet iallafall. Jag bryr mig inte. Det finns så mycket mer att lägga den energin på.

Faktiskt så finns det personer som tycker om asiater, afrikaner osv. De tycker rent av att vi är vackra. Att det är fint med den mörka håret och den djupare hudtonen.

Till alla andra adopterade där ute: det finns INGET att skämmas över. Man ska bara känna sig mogen och redo att berätta det för andra utan att känna sig besvärad. Jag är lycklig som alltid har varit redo!