http://SangHee.blogg.se/

Philip sa att en kompis kanske måste hämtas med ambulans, för hon har en sjukdom så hon låg och krampade. Trodde först det var en annan, närmre kompis till mig. Men "som tur var" var det inte hon. Har liksom inte plats för det just nu. Då skulle det känts som om alla bara dör omkring mig. Sa till Philip "förlåt, men orkar bara inte bry mig just nu." Hur egoistiskt, elakt och kallt det än låter så orkar jag bara inte. Har nog med mitt eget just nu. Menar, hon är ju iallafall inte döende som vissa andra... Han förstod iallafall.

Emma och jag pratade lite om detta som hänt (tror inte ni vet vad det är, har inte gått in på detaljer av just den enkla anledningen att jag inte orkar. Sen tror jag att skulle tycka att det är töntigt, att jag tar det så hårt.) Berättar att det finns inget att göra, utan att det är kört. Fan, jag hann ju inte ens göra något! Jag hann inte ens hjälpa! Då säger hon "Gud, då försatår jag varför du har varit nera dessa dagarna. Usch vad jobbit. Ta vara på denna tiden som är kvar. Då kommer det nog kännas bättre när allt är över." När hon sa det slog det mig, jag beter mig redan som om han vore död. Varför inte se till att dessa veckorna blir de bästa och mest minnesvärda? Det är bara så svårt när jag nästan inte är hemma. Men jag ska försöka, svälja undan gråten och den ledsa minen. Det är bara det att denna tiden skulle ju inte komma förrens om minst 3 år. Då hade jag varit förberedd, men inte nu. Det kom bara som en chock, som om någon hällt iskallt vatten över en.

Det kommer inte att bli bra, det kommer inte att ordna eller lösa sig. Men jag ska ta vara på den tiden som är kvar! Men det känns jobbigt att behöva säga farväl och veta att man aldrig kommer att ses igen. Men denna lilla tiden va haft tillsammans kommer jag alltid att minnas!


Klänning: Weekday Väst: MQ Spets tröja: Only Skor: HM Halsband: Present från Philip Ringar: Två är presenter från philip, Indiskan